Jag tvekade lite inför att skriva det här inlägget. I princip alla säger att deras tonårstid sög röv - och jag vill verkligen inte ta ifrån någon sin upplevelse - men min sög verkligen, verkligen röv.
Jag ägnade större delen av mina tonår till att längta bort. Bort från staden, bort från människorna som bodde i den, bort från livet när det var som allra mest outhärdligt. Till en kropp som var viktlös, efter ett medvetande som var fritt från allt detta kött, efter en jävla pausknapp nånstans.
Och det blir här det blir svårt att fortsätta berättelsen utan att bli en trött kliché om jag inte exemplifierar, och det är här jag är rädd för att släppa in er. Det är det larmar i hela mina kropp när jag skriver, men nu gör jag det.
Tre ögonblick ur min tonårstid.
Tre ögonblick ur min tonårstid.
Det är min trettonårsdag och jag firar den med att gråta inne på en av toaletterna vid slöjdsalen. Utanför står en av mina kompisar - jag har inte så många och just den här kommer att hata mig och sprida rykten om mig runt hela skolan om några månader, men det vet jag ingenting om än - och håller utkik efter killgänget som för en halvtimme sedan försökte släpa iväg med mig till omklädningsrummen vid gympasalen för att duscha mig med kläderna på. Jag har ett äckligt sug i magen efter adrenalinkicken som börjat lägga sig, en enorm lust att kräkas.
Ingen från skolan ringer mina föräldrar och berättar vad som har hänt.
Jag är fjorton år och sitter inne hos skolkuratorn som är en liten tant med stripigt musgrått hår och lorangabottnar till glasögon. Hon har huvudet på sned och ser nästan bedjande på mig, ångrar att hon tog på sig ärendet vid elevvårdsteamets möte och ångrar att hon frågade hur det egentligen är med mig. Jag säger fel saker, jag säger att jag vill dö och att jag hatar att leva. Hon säger ingenting, bara ser på mig med sina gigantiska glasögon-ögon och skjuter över en stressboll i form av ett hjärta över skrivbordet.
Sedan går jag aldrig tillbaka.
Jag är sjutton år och sitter i ett litet kommunalvaniljgult rum på BUP. Min terapeut säger att jag är färdigbehandlad, jag har gått upp från 38 kilo till det mer acceptabla 42 kilo och nu äter jag ju bra, eller hur? Så det finns ingenting mer att göra här, beteendet är förändrat och jag är frisk.
Och jag nickar och håller med, för jag är en duktig flicka och jag har gjort mina läxor.
Ingen från skolan ringer mina föräldrar och berättar vad som har hänt.
Jag är fjorton år och sitter inne hos skolkuratorn som är en liten tant med stripigt musgrått hår och lorangabottnar till glasögon. Hon har huvudet på sned och ser nästan bedjande på mig, ångrar att hon tog på sig ärendet vid elevvårdsteamets möte och ångrar att hon frågade hur det egentligen är med mig. Jag säger fel saker, jag säger att jag vill dö och att jag hatar att leva. Hon säger ingenting, bara ser på mig med sina gigantiska glasögon-ögon och skjuter över en stressboll i form av ett hjärta över skrivbordet.
Sedan går jag aldrig tillbaka.
Jag är sjutton år och sitter i ett litet kommunalvaniljgult rum på BUP. Min terapeut säger att jag är färdigbehandlad, jag har gått upp från 38 kilo till det mer acceptabla 42 kilo och nu äter jag ju bra, eller hur? Så det finns ingenting mer att göra här, beteendet är förändrat och jag är frisk.
Och jag nickar och håller med, för jag är en duktig flicka och jag har gjort mina läxor.
Tack för att du delade med dig. Det är skönt att veta att man inte var ensam om det där. Jag tror väldigt många (tjejer) någon gång har varit med om något av det ovan, i olika tappningar. Det är skönt att veta att det är över, framförallt. Livet BLIR bättre, för de allra flesta iaf. Stor kram!
SvaraRadera