Min tonårstid

Elsa har önskat ett inlägg om min tonårstid.

Jag tvekade lite inför att skriva det här inlägget. I princip alla säger att deras tonårstid sög röv - och jag vill verkligen inte ta ifrån någon sin upplevelse - men min sög verkligen, verkligen röv.

Jag ägnade större delen av mina tonår till att längta bort. Bort från staden, bort från människorna som bodde i den, bort från livet när det var som allra mest outhärdligt. Till en kropp som var viktlös, efter ett medvetande som var fritt från allt detta kött, efter en jävla pausknapp nånstans.

Och det blir här det blir svårt att fortsätta berättelsen utan att bli en trött kliché om jag inte exemplifierar, och det är här jag är rädd för att släppa in er. Det är det larmar i hela mina kropp när jag skriver, men nu gör jag det.

Tre ögonblick ur min tonårstid.

Det är min trettonårsdag och jag firar den med att gråta inne på en av toaletterna vid slöjdsalen. Utanför står en av mina kompisar - jag har inte så många och just den här kommer att hata mig och sprida rykten om mig  runt hela skolan om några månader, men det vet jag ingenting om än - och håller utkik efter killgänget som för en halvtimme sedan försökte släpa iväg med mig till omklädningsrummen vid gympasalen för att duscha mig med kläderna på. Jag har ett äckligt sug i magen efter adrenalinkicken som börjat lägga sig, en enorm lust att kräkas.

Ingen från skolan ringer mina föräldrar och berättar vad som har hänt.

Jag är fjorton år och sitter inne hos skolkuratorn som är en liten tant med stripigt musgrått hår och lorangabottnar till glasögon. Hon har huvudet på sned och ser nästan bedjande på mig, ångrar att hon tog på sig ärendet vid elevvårdsteamets möte och ångrar att hon frågade hur det egentligen är med mig. Jag säger fel saker, jag säger att jag vill dö och att jag hatar att leva. Hon säger ingenting, bara ser på mig med sina gigantiska glasögon-ögon och skjuter över en stressboll i form av ett hjärta över skrivbordet.

Sedan går jag aldrig tillbaka.

Jag är sjutton år och sitter i ett litet kommunalvaniljgult rum på BUP. Min terapeut säger att jag är färdigbehandlad, jag har gått upp från 38 kilo till det mer acceptabla 42 kilo och nu äter jag ju bra, eller hur? Så det finns ingenting mer att göra här, beteendet är förändrat och jag är frisk.

Och jag nickar och håller med, för jag är en duktig flicka och jag har gjort mina läxor.

Kropp

Största delen av mitt liv har jag varit väldigt smal. Till en början naturligt smal, och när jag sedan kom in i puberteten ätstört smal.  

Under sista året i mellanstadiet gick mina föräldrars företag i konkurs. Det var struligt hemma och i skolan var jag mobbad. Anledningarna varierade - jag var för smal, för tjock, för smart, för korkad, för fräknig, för rödhårig, för ful, för sent född på året (!) - förmodligen för mycket jag. Lärarna såg och visste, men sket fullständigt i det eller skyllde i värsta fall på mig. Att jag provocerade, genom att bara finnas till.

Jag hade noll kontroll i mitt liv. Jag var övertygad, på barns vis, om att jag var en bidragande orsak till mina föräldrars ekonomiska situation. Och jag var övertygad, eftersom hela min omgivning ständigt på ett eller annat sätt upplyste mig om det, att jag var värdelös. Att världen vore bättre om jag inte fanns till.

Så jag gjorde helt enkelt mitt bästa för att inte finnas till. Det var det lilla utrymme jag hade någon som helst kontroll över.

En kompis till mig berättade i höstas om en undersökning som hon hade läst som visade på att barn och tonåringar som vill ta livet av sig ofta har en slags föreställning om att de inte hör ihop med sin kropp. De fantiserar ofta om att exempelvis på något sätt finnas med efter döden - att se sin egen begravning, se hur andra sörjer dem. Att skada sin kropp eller till och med avsluta sitt liv känns därför inte obehagligt eller farligt, eftersom man inte upplever det som en skada på sig själv utan bara på den kropp man råkar befinna sig i.

Jag vet inte om det är sant och jag vet inte hur man hittar den undersökningen eller vem som har gjort den, men jag känner igen mig själv som barn väldigt mycket i den beskrivningen. Jag hade tidigt fantasier om hur min kropp dog, att jag försvann - men att min själ på något sätt var intakt.

Jag tänkte att döden skulle vara den ultimata friheten, att intigheten skulle ge mig ro. Att det skulle sluta göra så ont i mig hela jävla tiden.

Nu hade jag aldrig riktigt the guts att ta mitt liv, tack och lov. Idag är jag tjugofyra år, friskförklarad av psykiatrin och mår väldigt bra. Jag har en universitetsexamen inom ett område som jag verkligen brinner för, jag har ett helt gäng med kloka och fina vänner, jag har en sambo som senast i förrgår fick mig att skratta så att jag grät och fick kramp i magen och jag har en god relation till min familj.

Vad jag inte har en god relation till än är min kropp - kanske för att jag fortfarande inte riktigt känner mig som ett med den. 

När jag flyttade hemifrån så slutade jag svälta mig själv och började istället äta för att döva ångest. Jag tänkte att det faktum att jag faktiskt åt innebar att jag inte längre hade ätstörningar, men funderade inte över det faktum att jag nästan aldrig kände hungerskänslor eller mättnadskänslor om de inte var i sin extremer - så hungrig att jag nästan svimmade eller så mätt att jag bara ville spy. Så länge som jag höll mig inom spannet för normalvikt så reflekterade jag inte så mycket över det - jag hade ganska länge en ganska bra ämnesomsättning, och om jag tränade så kändes det okej att "synda". Ibland fick jag för mig att jag skulle äta nyttigt, förbjöd mig själv att äta socker och fett, men föll tillbaka i gamla hjulspår vid tentaperioder med sena nätter.

Men till slut så tog det ut sin rätt, och jag började lägga på mig. Delvis av trevliga orsaker som att jag träffade och flyttade ihop med min kille, vilket innebar myskvällar i soffan, och delvis på grund av att ämnesomsättningen började försämras. Nu är jag lite överviktig, enligt det ganska kassa måttet BMI, men framför allt så känner jag att rygg, axlar och mage har tagit stryk av min livsstil. 

Min första känsla när jag ställde mig på vågen och insåg att jag passerat den magiska BMI-gränsen var att jag måste svälta mig själv, att gå på en strikt diet av sallad och luft. Jag kände mig ful och äcklig och tyckte att jag kanske till och med förtjänade självplågeriet i att ständigt vara hungrig.

Min andra känsla var en enorm trötthet. Jag varken orkade eller ville vara på krigsstigen mot min kropp. Jag var så jävla trött på hur mycket utrymme min kropp och andras kroppar och de ouppnåeliga kropparna tog i mitt huvud. Jag var så jävla trött på hela skiten. 

Jag bestämde mig för att jag inte skulle göra någonting åt saken förrän jag gjorde det av rätt anledning. Inte förrän den dagen då det var viktigare för mig att vara hälsosam och må bra än att vara smal så skulle jag sätta igång med något projekt. Jag tränade ibland, åt nyttigt ibland men gjorde ingen samlad insats förrän då.

Och nu har jag börjat förlika mig med min kropp. Jag har börjat känna efter när jag är hungrig och försöker ge kroppen mat som jag vet att den mår bra av. Jag har börjat träna lite mer regelbundet för det vet jag att mina axlar och min rygg gillar. Jag har inte förbjudit mig själv att äta någonting - är jag hemskt sugen på läsk eller glass eller pizza så äter jag det, och vägrar låta mig själv ha skuldkänslor för det. 

Jag känner mig fortfarande tudelad, som att min själ inte riktigt hör ihop med min kropp. Jag tror att det beror på många saker, delvis händelser under min uppväxt men också det faktum att vi hela tiden matas med själlösa kroppar som är menade att vara helt ouppnåeliga i syftet att få oss att konsumera. 

Men jag försöker åtminstone vara snäll mot kroppen. Jag hoppas att det en vacker dag ska kännas helt självklart och okomplicerat att vara det, men just nu är jag nöjd med att bara vara på väg i den riktningen.

När något skaver

Re-post från gamla bloggen:

När du inte riktigt trivs i den där prinsessklänningen.

När du egentligen vill bli brandman men säger veterinär.
När du inte fattar grejen med att ha en bästis.
När du inte vågar välja träslöjd för att alla andra tjejer väljer syslöjd.
När de vuxna säger att killarna bara är kära i dig när de rycker dig i håret eller håller för toalettdörren så att du inte kommer ut. Eller att du inte ska bry dig, inte ska säga ifrån, så slutar de nog snart.

När du klipper håret kort och killarna ropar efter dig att du egentligen vill vara en kille.
När ryktet går att du är lesbisk och det av någon anledning används som ett skällsord.
När du gör motmakt, när du vägrar att sätta dig i ett klassrum där du känner dig otrygg och rädd, och får höra att det är ditt eget fel för att du inte försöker passa in.

När du till sist har tystnat och rättat dig in i ledet.

När du har sex med en kille och fejkar orgasm för att du inte vill säga att det inte är så skönt med bara penetration och tycker att det känns pinsamt att visa vad du gillar, för tjejer ska ju egentligen inte riktigt gilla sex alls. När du skäms lite för att du gör det.
När du flyttar ihop med någon och plötsligt blir projektledare och morsa i ett.
När du går ut på en klubb och blir tafsad på av någon för dig helt okänd kille, och när du på måndagen efter berättar om händelsen och en tjejkompis påstår att det bara är en viss sorts tjejer som blir tafsade på. När hon frågar om det står offer i pannan på dig.

När den där jävla rosa prinsessklänningen är alldeles för trång och begränsar dig.
När du drar in magen och håller andan och slutar äta för att prinsessklänningen inte ska spricka i sömmarna.
När du inte passar in i den formen som andra har bestämt att du ska stöpas i.

När andra kallar dig för jävla feministhora och genustaliban och hävdar att det är du som vill att alla ska vara likadana.

När något skaver.