Brunneisbollar

Det här pepparkakgubbetjafset har ju fått Facebooks alla smygrassar att vakna till liv, och med dem den eviga frågan om VARFÖR man inte får säga negerboll när man får säga vitlök.

Rätten att benämna små bollar av kakao, socker och smör som "negerboll" brukar vanligtvis försvaras med att ordet "neger" kommer från latinets "niger" och betyder svart. Jag vet inte hur det är med er, men förutom att det är sjukt jävla historielöst och vittnar om en jävligt bristande allmänbildning så tycker jag att det ligger något djupt desperat i detta argument. Det är helt enkelt SÅ viktigt att man får säga "negerboll", att man helt förbiser följande:

1. Så till vida du inte är läkare, sjuksköterska eller läkarsekreterare till yrket så använder du troligtvis inte latin till vardags (och nej, det räknas inte med att du har ett väggord hemma där det står "carpe diem" eller "amor vincit omnia")

och 

2. CHOKLAD ÄR FÖR I HELVETE INTE SVART UTAN BRUNT.

Om ni tvunget måste involvera bakverkets färg på latin i namnet så får ni fan kamma till er och börja säga brunneisbollar istället.

I want to go to there

Alltså, GUD vad jag bara längtar efter att få barn så att jag kan ge bort hen till ett hen-dagis där genuspedagogerna kan misshandla i hen att hen inte behöver välja mellan blått och rosa!

Att bli dumpad

Alltså, jag lider verkligen med Nio till fem-Sandra och alla andra som blivit dumpade. Det finns få saker som suger så hårt som att bli dumpad av nån man verkligen vill vara tillsammans med. För er som inte har provat på det så kan jag tala om att krossat hjärta kallas för krossat hjärta av den enkla anledningen att det faktiskt känns som att hjärtat faktiskt krossas och smulas sönder i miljoner små bitar och bara lämnar ett stort jävla svart hål i bröstkorgen på en. Nu har jag förvisso just menstruerat och har en förkylning från helvetet så jag kanske är blödigare (höhö) än vanligt, men jag blir lite lipig när jag föreställer mig scenariot att David säger till mig att han inte älskar mig längre. Och då har han vad jag vet inte några planer på att delge mig sådan information nån gång snart.

Och jag tycker fanimej att det hedrar Sandra att hon inte drar till med nåt "det var ett gemensamt beslut", för visst händer det att uppbrott ÄR gemensamma beslut men nästan alltid är det någon som måste spika sista spiken i kistan och att vara den som sänks ner i avgrunden tillsammans med den suger fan röv.

Men det var inte det jag skulle skriva om, jag har inte tänkt gräva i Sandra och hennes ex och deras förhållande för det har jag på det stora hela jävligt lite koll på och framför allt jävligt lite med att göra.

Det jag tänkte skriva om var de fullkomligt galna kommentarerna.

Alltså, folk är arga på en kille de inte känner för att han gjort slut med en tjej som de inte känner? Folk slutar tro på kärleken för att en kille de inte känner har gjort slut med en tjej som de inte känner? Folk tycker sig veta att Sandra och hennes ex är perfekta för varandra fastän de har en ytterst begränsad insyn i hur deras förhållande har sett ut? FOLK GRÅTER?

Woah. Bloggar är VERKLIGEN de nya kärleksromanerna. Enda gången jag har varit så upprörd över någon annans uppbrott var typ i slutet av "Borta med vinden", men jag är ju som jag är.

(Det var ungefär det jag skulle skriva. Jävligt lång inledning för det, ja.)

Men vi kan ju avsluta med mina bästa tips för att gå vidare efter en dumpning:

1. Skaffa dig en "upp ur sängen för i helvete"-låt. Någonting catchy och taktfast som tvingar en att kliva upp. Min var Lady Gagas "Bad Romance".
2. Cykla. Cykla jävligt mycket.
3. Lita på folk när de säger att det går över. Och att varje dag är ett steg bort från smärtan.
4. Åk till London med åtminstone en av dina bästa kompisar, se en musikal, shoppa och sup. Undvik att bli förkyld sista dagen.
5. Hångla med andra.
6. Ligg med andra. 
7. Hata exet och tänk på allt dåligt med förhållandet. Överväg att spotta på hens fula jävla cykel (men gör det inte för att hen kommer att fatta att det var du och så blir det dålig stämning, nöj dig med att bara tänka på det varje gång du ser den). Du kan vara nyanserad sen när du har fått distans till skiten.
8. Höj din standard, för fan, och hitta någon betydligt bättre. 
9. Live long and prosper.

Så gjorde jag, och det blev ju finemang. 

Det här med Blondinbella och utviket

Alltså, jag tror verkligen att Bella menar väl och jag tyckte att den text som jag har sett ur kampanjen var väldigt vettig, då den inte kom med någon gammal trött "kvinnor ska ha kurvor!"-formulering utan menade att det inte finns några rätt eller fel med våra kroppar och att de i varje fall inte i första hand är till för att behaga. Grejen är bara att genom att Bella tar av sig kläderna och ställer sig i en sexig pose så går hon från att vara ett subjekt med en massa vettiga tankar om kroppen och idealen till att bli ett objekt som ska sälja lösnummer av en tidning som denna upplaga valt att publicera en massa vettiga tankar om kroppen och idealen. Det sänder ett jävligt blandat budskap - typ "bry dig inte om kroppen och idealen, det viktiga är att man mår bra, men det lite viktigare än det är att du fortsätter betrakta din kropp som en vara och dig själv som ett varumärke". 

För det är klart att det är business bakom, Bella vet att ett nummer med en naken tjej på framsidan säljer bättre än ett nummer med en påklädd tjej eller ingen tjej alls. Och det är det som är problemet. Genom att vi tänker på kvinnokroppen (både den egna och andras) som objekt så frikopplar vi vårt jag från våra kroppar, och förvandlar våra kroppar till projekt som måste filas och slipas på. Vi slutar vara ett med våra kroppar och börjar istället bara befinna oss i våra kroppar, som blir något slags köttsligt fordon som hela tiden kräver underhåll och utsmyckning, och som ständigt kan förbättras.

Jag tror inte att jag är ensam om den här känslan av att inte vara ett med min kropp eller inte ens känna att min kropp är ett objekt som tillhör mig, för jag tror att det budskap som vi matar tjejer med från vaggan till graven är att våra kroppar är allmän egendom. Från det att Pelle rycker Lisa i flätorna och det bortförklaras från vuxenvärldens sida med att Pelle givetvis bara är förtjust i Lisa, till att Blondinbella tar av sig kläderna för att sälja lösnummer via varenda person som upprört hävdar att kvinnor som inte rakar armhålorna förfular sig själva och aldrig kommer att få uppleva heterosexuella samlag - kvinnor har en skyldighet att tolerera att andra tar för sig av deras kroppar och en skyldighet att se till att andra inte får ont i ögonen av att se på deras kroppar. Att behaga.

Tystnaden som uppstår när Annelie Enochson påstår att den finns en homonorm

Alltså, jag hade velat blogga mer i helgen men tyvärr har jag varit helt uppslukad av tanken på den enligt Annelie Enochson väldigt livaktiga och fruktansvärt farliga homonorm (som inte vill kristdemokrater något väl) som lurar på det vanliga hederliga heterosexuella verklighetens folk i det här landet.

Jag kan inte låta bli att undra var i hela helvetet som Annelie Enochson iakttagit denna homonorm.Var det besvikelsen i hennes föräldrars ögon när hon berättade att hon känner sig primärt sexuellt attraherad av män, eller var det när andra på debattsidesplats i tidningen ville mena att hon inte skulle bli en bra förälder eftersom hon ville få barn inom ett heterosexuellt förhållande?

Var det när folk skrek att hon var ett jävla äckelhetero efter henne i skolkorridoren, eller när hon inte bara inte kände sig bekväm utan rent utav otrygg med att hålla sin man i handen på offentlig plats?

Jag vet inte. Jag vet bara att Annelie Enochson har rätt i sak - KD har ingenting att göra på Pride, för KD borde krypa tillbaka till den unkna femtiotalshåla som den kom från och skämmas ögonen ur sig.

Det, mina vänner, är vad Jesus hade gjort om han hade hört talas om skiten människor säger i hans namn.

Slöseri med liv

Fanny tog initiativ till den här utmaningen, att lista saker som är eller har varit slöseri med liv, och både Lisa och Elsa har skrivit om det så nu gör jag det med.

Saker som är eller har varit slöseri med liv för mig (utan inbördes ordning):

1. Att bry mig så jäkla mycket om vad andra människor tycker och tänker om mig. Det här är någonting som jag har lärt mig av många års bloggande och bloggläsande - människor tycker fan saker oftare än de använder toaletten, och väldigt ofta hade det varit bättre om de helt enkelt hade låst in sig på muggen och tyckt och tänkt för sig själv en stund istället för att verbalisera detta tyckande och tänkande. Detta går givetvis stick i stäv med att jag själv har en blogg där jag tycker och tänker en jävla massa och helst läser bloggar där folk tycker och tänker en jävla massa, men så här menar jag - om jag hela tiden tar vad varenda människa tycker och tänker om mig i beaktande så fort jag ska ta ett beslut eller typ göra någonting mer kontroversiellt än att andas - då blir det inte så jävla mycket tid och liv kvar. You can't win them all, kid, och ibland vinner man inte ens över någon på sin sida. Det får man leva med om man inte ska tappa bort sig själv totalt.
2. Att ägna mig åt skönhetsrutiner som jag tycker är tråkiga. Jag rakar mig inte, delvis för att jag blir obstinat när andra säger åt mig vad jag ska och inte ska göra, delvis för att jag har väldigt skör hud som mår dåligt av att rakas men framför allt för att jag tycker att det är förbannat jävla tråkigt. Jag får absolut ingenting ut av det - den lena känslan på benen i typ en dag väger inte upp för något av det.
3. Att överhuvudtaget ägna mitt åt saker som jag tycker är tråkiga för att behaga andra, inte för att det ger mig någonting. 
4. Att umgås med människor jag egentligen inte tycker särskilt mycket om. Jag tror att det här kan vara en grej som före detta mobbade barn gör - vi blir så himla glada över att människor vill umgås med oss eftersom vi bär med oss bilden av oss själva som personer som ingen vill umgås med frivilligt, att vi villigt blir kompisar med precis vem fan som helst. Hur som helst är det en grej jag har gjort, och det har lett till att jag har befunnit mig i vänskapsrelationer med människor som jag inte har särskilt mycket gemensamt med eller som jag egentligen inte tycker särskilt mycket om, och det har nog inte gett någon av oss så särskilt mycket mer än dåligt samvete.
5. Att tro på Den Stora Kärleken. Alltså, de gånger som jag har varit kär på det där sättet som människor blir i film, musik och böcker - så att man inte kan tänka på annat, att man blir helt fixerad vid den andre personen - de gångerna har jag haft fruktansvärt destruktiva relationer som slutat med att jag totalt tappat bort mig själv och vem jag är i viljan att vara den andre till lags. Jag har varit övertygad om att det här, det är Den Stora Kärleken och att bara jag tror på den så kommer allt att ordna sig. Det gör det inte, och den läxan borde jag ha lärt mig nu. En till vända i en sån relation vore VERKLIGEN slöseri med liv.
6. Att ha ett stört förhållningssätt till min kropp och till mat.
7. Att läsa Mia Törnbloms "Självkänsla nu!"-böcker.
8. Att hela tiden jämföra sig med alla andra. 

Okej, nu blev det kanske lite väl mycket lessons learned och slutet av ett "Huset fullt"-avsnitt över det här inlägget. Men jag kämpar fortfarande med en del av de här grejerna, kanske främst de som jag inte har skrivit så utförligt om (bortsett från att läsa Mia Törnbloms böcker som jag har kastat för länge sen). Men slutligen, som Elsa skriver:

att inte ägna sig åt det man verkligen vill. Inte det man nödvändigtvis har talang för, utan det man VILL göra. Om livet inte kan vara lustfyllt så är det inte värt någonting.

Tänk positivt

Det lär inte ha undgått någon gammal läsare att en av mina favoritsaker att hata är mantrat "tänk positivt" som har varit på modet så himla länge och liksom personifieras av Mia Törnblom och Blondinbella. Jag är fullständigt allergisk mot människor som kallar sig för "positivister" (eh nej, det HÄR är positivism, dammit) av dessa anledningar:

• Att "tänka positivt" är till att börja med att föreställa sig verkligheten som bättre än vad den faktiskt är. Alltså, jag är all for att se saker från den ljusa sidan - men jag tror inte att det är sunt att bortse från den mörka sidan. Utan den mörka sidan får vi inte en helhetsbild av ett problem eller en situation och utan en helhetsbild tror jag att man generellt fattar sämre beslut eller tar till sämre metoder för att lösa problemen eller situationerna, just eftersom man bortser från viktiga variabler i ekvationerna.
  
• Att "tänka positivt" passiviserar människor som har all rätt i världen att vara missnöjda. Genom att säga åt missnöjda människor att de ska "tänka positivt" och bortse från det som gör dem missnöjda är att förminska människors problem och situationer. Det är som att säga till Rosa Parks att hon ska vara glad över att hon fick åka med bussen istället för att applådera att hon visade sitt missnöje med ett strukturellt förtryck på ett jävligt konkret sätt. Om människor bara sitter hemma och "tänker positivt" får vi aldrig till någon förändring med saker som suger.
  
• I förlängningen innebär att "tänka positivt" att vi lägger skulden för situationer och problem på individen istället för att se på situationer och problem ur ett strukturellt perspektiv. Om vi går med på att det enbart är Blondinbellas driv och positiva tänkande som har gjort henne framgångsrik (vilket är hennes egen utsago) så innebär det att det enda som står emellan ungdomar i Rinkeby och miljonerna är driv och positivt tänkande. Det innebär dock även att om ungdomarna i Rinkeby inte tjänar sin första miljon på att driva en blogg innan de har fyllt arton, så är det helt och hållet på grund av brister i deras driv och positiva tänkande - inte på grund av att de saknar advokatfarsor och startkapital.
  
• Slutligen är det även ett för jävla dåligt tips till någon som känner sig nere oavsett bakomliggande orsak. Om lösningen för depressiva tillstånd hade varit att "tänka positivt" så hade vi inte haft antidepressiva läkemedel. Vi hade faktiskt inte ens haft depressiva tillstånd, eftersom människor bara skulle mota bort de negativa tankarna med lite hederligt positivt tänkande. Att vara deprimerad ÄR att ha en nedsatt funktion i att tänka positivt - man är deprimerad för att man inte KAN se saker från den ljusa sidan, inte för att man inte VILL.

Provokation!

Jag har inte bara bilder på mig själv i min blogg, jag har dessutom ett fucking jävla SMINKBORD i sovrummet. Allting jag skriver i alla sammanhang är numera totalt ogiltigförklarat eftersom jag har en relativt stor nagellackssamling och inte bara klär mig i potatissäckar. Bara så att ni vet.

Nu ska jag åka och träna. Puss!

Jag älskar inte mina extrakilon och mina bristningar

En sak som jag stör mig på när man pratar om kroppar och utseendefixering är att motsatsen till att vara utseendefixerad antas vara att man är "nöjd" med sin själv och hur man ser ut. Att man till och med "älskar" sina skavanker och fel.

Jag älskar inte mina extrakilon och mina bristningar. Jag kan bli en smula nedslagen när jag ser mig själv i spegeln och inser att jag ser ut som en rosarandig zebra över arslet. Det är inte en syn som är lätt att älska när de enda rumpor man ser ut som persikor minus ludenheten (så eh, typ en nektarin?).

(Extremt solbrända rumpor i så fall, men ja)

Jag är helt enkelt inte särskilt nöjd med hur jag ser ut, men mer än jag vill se mig själv i spegeln och tänka "jävlar vad snygg jag är" så vill jag se mig själv i spegeln och bara tänka "jaha, där är jag". Utan några värderande tankar åt något håll.

För det är inte själva nedvärderandet av den egna kroppen som är utseendefixeringen, det är fixeringen vid utseendet oavsett om man gillar det man ser eller inte. Att kroppen och utseendet hela tiden tar plats i ens medvetande.

Det vill jag komma ifrån, och dit kommer jag inte genom att älska mina zebraskinkor. Tyvärr.

Att hitta sig själv

En gång var jag ihop med en kille som tyckte att jag var ytlig. Så här i efterhand har jag mycket svårt att se varför jag hängde ihop med den här snubben för det här var inte den enda mindre smickrande åsikten han hade om mig och kände sig nödgad att uttrycka så att jag hörde, men det gjorde jag i varje fall, och han tyckte att jag var ytlig.

Detta uttalande baserade han vad jag minns på att jag sagt att jag inte trodde på något särskilt. Ingen gud, ingen gudomlighet, ingen mening med någonting. En slump, en kosmisk krasch och lite survival of the fittest på det. 

För mig finns Gud i den mån att det finns människor som tror på en gud och agerar därefter vilket innebär att Gud som koncept har en reell inverkan på mänskligheten, men jag har personligen alldeles för stora issues med teodicéproblemet för att själv kunna tro på en gud.

Om jag har försökt att tro? Oh ja.
Om jag ibland fortfarande, när livet känns motigt och jävligt, tar till en bön och hoppas att det finns någon högre makt som kanske, kanske kan höra mig? Jovars. 

Och om jag avundas de människor som lever med vetskapen att det finns en himmelsk fader som tar emot dem när dem faller, som vet att det finns en obestridbar mening med deras existens? Som fan!

Hur som helst, det här inlägget skulle inte handla om mitt gamla ex. Good riddance, för fan. Idag nöjer jag mig inte med nåt annat än killar som tycker att jag är allmänt assnygg, skitsmart och fucking hilarious utan inbördes ordning. Och det tycker David, så jag är nöjd.

Nej, det här inlägget skulle, som rubriken anger, handla om att hitta sig själv. Det är delvis inspirerat av min favvo Elsas blogginlägg om människor som backpackar i Asien, men man kan väl säga att jag går apeshit på hela fenomenet "hitta sig själv" och särskilt "hitta sig själv i Asien".

Med risk för att trampa nån av mina läsare på tårna nu, men är det en personlighetsstereotyp som jag verkligen avskyr så är det personen som är Andlig med stort A. Okej, jag avskyr givetvis inte folk som tror på Gud eller gudomligheter, det får man göra, och jag avskyr givetvis inte folk som sitter på en yogamatta och lyssnar på kassettband med guidad meditation. Whatever floats your boat - om det gör dig lugn och tillfreds med dig själv och världen så är det awesome. Det funkar inte för mig, jag är för obstinat lagd och blir rastlös av att föreställa mig att jag är ett träd med långa rötter nere i jorden som inte ens stormen Gudrun kan rucka på. Men om det funkar för dig, så awesome.

Nej, med Andlig med stort A så menar jag typ folk som tycker att de är lite mer upplysta, lite mer i kontakt med sig själva för att de sitter på sin jävla yogamatta och andas i en fyrkant. Och som åker till Asien och backpackar, tittar på fattiga barn och lever asketiskt i tre månader för att sedan komma hem och påstå att de har funnit sig själva.

Som att ens "själv" ligger och lurar på en i en mörk gränd i typ Calcutta och bara väntar på att bli funnen. Eh.

Alltså, för det första så köper jag inte konceptet "hitta sig själv". Jag tror att vi är processer, ett ständigt flöde av form och omformning. Du kan inte stiga ner i samma flod två gånger, precis som att du inte riktigt är samma person som du var igår. Du är i ständig förändring och när du slutar ta vara på den möjligheten så stagnerar du. Och jag vill inte stagnera som en twenty something-backpacker i Asien, det verkar astrist.

För det andra så tror jag att den inre resan är relativt oberoende av den yttre. Visst, resor kan tillföra nya tankar och nya insikter. Jag insåg exempelvis i London att jag är typen som avskyr att bo på vandrarhem och att jag inte nog kan understryka hur viktigt det är för mig att få duscha i varmvatten. Men det var också i en etta i Uppsala som jag insåg att det var människor jag ville jobba med, inte läroplaner. Det var i Uppsala som jag lärde mig att tänka i flera dimensioner, att försöka sätta saker i större perspektiv, som jag fick ord för att förklara det jag tidigare sett i mellanmänskliga interaktioner, som jag lärde mig att tänka. 

Och det var i landstingets lokaler på Kungsgatan i Uppsala som jag insåg att jag måste leva mitt liv för mig själv och inte för någon annan - och att en snubbe som ständigt, uttalat eller outtalat, talar om för en att man är värdelös är en snubbe som man klarar sig jävligt bra utan.

Med andra ord - lära känna sig själv (snarare än att hitta sig själv) är någonting jag menar att man kan göra precis var fan som helst, och om man tror att universallösningen på sin identitetskris är att åka till Asien och backpacka så är man förmodligen inte djupare än plaskpoolen på badhuset. Just saying.

Så, det var mina ytliga funderingar för dagen. Nu ska jag ta en dusch, sen kanske de där utlovade bilderna på mitt fa-ha-ntiska retrokök kommer. Sen ska jag på arbetsintervju i eftermiddag, så håll era tummar!

När något skaver

Re-post från gamla bloggen:

När du inte riktigt trivs i den där prinsessklänningen.

När du egentligen vill bli brandman men säger veterinär.
När du inte fattar grejen med att ha en bästis.
När du inte vågar välja träslöjd för att alla andra tjejer väljer syslöjd.
När de vuxna säger att killarna bara är kära i dig när de rycker dig i håret eller håller för toalettdörren så att du inte kommer ut. Eller att du inte ska bry dig, inte ska säga ifrån, så slutar de nog snart.

När du klipper håret kort och killarna ropar efter dig att du egentligen vill vara en kille.
När ryktet går att du är lesbisk och det av någon anledning används som ett skällsord.
När du gör motmakt, när du vägrar att sätta dig i ett klassrum där du känner dig otrygg och rädd, och får höra att det är ditt eget fel för att du inte försöker passa in.

När du till sist har tystnat och rättat dig in i ledet.

När du har sex med en kille och fejkar orgasm för att du inte vill säga att det inte är så skönt med bara penetration och tycker att det känns pinsamt att visa vad du gillar, för tjejer ska ju egentligen inte riktigt gilla sex alls. När du skäms lite för att du gör det.
När du flyttar ihop med någon och plötsligt blir projektledare och morsa i ett.
När du går ut på en klubb och blir tafsad på av någon för dig helt okänd kille, och när du på måndagen efter berättar om händelsen och en tjejkompis påstår att det bara är en viss sorts tjejer som blir tafsade på. När hon frågar om det står offer i pannan på dig.

När den där jävla rosa prinsessklänningen är alldeles för trång och begränsar dig.
När du drar in magen och håller andan och slutar äta för att prinsessklänningen inte ska spricka i sömmarna.
När du inte passar in i den formen som andra har bestämt att du ska stöpas i.

När andra kallar dig för jävla feministhora och genustaliban och hävdar att det är du som vill att alla ska vara likadana.

När något skaver.

Ge fan i min armhåla!

Det kan ju knappast ha undgått någon med en internetuppkoppling och ett Facebook-konto att det här med håriga armhålor är lite all over the place just nu, som Prins Daniel skulle ha sagt. Det började med en oskyldig hårig armhåla tillhörande en bibliotekarie från Leksand i publikhavet under Melodifestivalens final för drygt en vecka sen, något som tydligen var den mest äckliga och traumatiserande som folk någonsin sett i svensk televisions historia och därför var tvungna att uttrycka sitt äckel och fördömande över var helst de fick tillgång till åtminstone 140 tecken och ett tangentbord. Sociala medier at its best.

Hur som haver, Deidre Palacios startade upp ett evenemang på Facebook i syftet att solidarisera med den utsatta kvinnan och postade en bild på sina armhålor, och nu rinner en strid ström av bilder på armhålor genom Facebookflöden everywhere. Min finns också med i vimlet, och ser för närvarande ut så här:

Man kan tycka att det är jävligt sjukt att folk blir så provocerade av en hårig armhåla.
Man kan tycka att folk borde ha vett nog att fatta att man inte säger till folk att de är äckliga, utvecklingsstörda och borde avrättas bara för att deras håriga armhålor inte faller en på läppen.

Det sjukaste i min mening är dock att folk – föga förvånande framför allt män – tycker att de har något som helst mandat i kvinnors val att raka eller inte raka sig. Folk tycker på allvar att jag bör ta med deras högst subjektiva åsikter om armhålebehåring hos kvinnor i beaktande innan jag struntar i att köpa hem ett tiopack rakhyvlar från ICA. De typ ba:



För om du inte rakar dig, så kommer du aldrig få varken min sjuttonåriga knappt könsmogna kuk eller någon annans kuk för den delen och dessutom kommer människor att tycka att du är ful och äcklig. Att jag kanske inte är intresserad av att få kuk och särskilt inte kuk från nån som värderar mig utifrån min knullbarhet och inte utifrån alla mina andra fantastiska egenskaper, det slår aldrig de här människorna. Att jag inte bryr om ifall random person på stan tycker att jag ser ut som en kattspya, det är totalt otänkbart!

Varför?

För att min uppgift som kvinna i det här samhället är att behaga män. Det är att modifiera min kropp för att tilltala så många män som bara är absolut möjligt. Om en man säger åt mig att raka mig, så ska jag på min höjd fråga vilka kroppsdelar – inte ifrågasätta varför eller helt enkelt bara låta bli.

För att det inte finns någonting mer provocerande jag kan göra i det här samhället än att rycka på axlarna åt mäns krav på mig och deras straff när jag vägrar inordna mig i ledet. Det handlar nämligen inte primärt om mina håriga armhålors vara eller icke vara, det handlar om att kontrollera och förminska kvinnor genom att kontrollera och förminska deras handlingsutrymme, bland annat genom att kontrollera och förminska kvinnors kroppar.

Men så här är det – ni har inget jävla mandat i den här frågan. Mina armhålor är mina armhålor och om jag vill smörja dem med Regaine eller operera in hårimplantat i dem så är det none of your fucking business. Jag är inte satt på denna jord för att behaga er, så ge fan i min armhåla. Tack på förhand.