Att hitta sig själv

En gång var jag ihop med en kille som tyckte att jag var ytlig. Så här i efterhand har jag mycket svårt att se varför jag hängde ihop med den här snubben för det här var inte den enda mindre smickrande åsikten han hade om mig och kände sig nödgad att uttrycka så att jag hörde, men det gjorde jag i varje fall, och han tyckte att jag var ytlig.

Detta uttalande baserade han vad jag minns på att jag sagt att jag inte trodde på något särskilt. Ingen gud, ingen gudomlighet, ingen mening med någonting. En slump, en kosmisk krasch och lite survival of the fittest på det. 

För mig finns Gud i den mån att det finns människor som tror på en gud och agerar därefter vilket innebär att Gud som koncept har en reell inverkan på mänskligheten, men jag har personligen alldeles för stora issues med teodicéproblemet för att själv kunna tro på en gud.

Om jag har försökt att tro? Oh ja.
Om jag ibland fortfarande, när livet känns motigt och jävligt, tar till en bön och hoppas att det finns någon högre makt som kanske, kanske kan höra mig? Jovars. 

Och om jag avundas de människor som lever med vetskapen att det finns en himmelsk fader som tar emot dem när dem faller, som vet att det finns en obestridbar mening med deras existens? Som fan!

Hur som helst, det här inlägget skulle inte handla om mitt gamla ex. Good riddance, för fan. Idag nöjer jag mig inte med nåt annat än killar som tycker att jag är allmänt assnygg, skitsmart och fucking hilarious utan inbördes ordning. Och det tycker David, så jag är nöjd.

Nej, det här inlägget skulle, som rubriken anger, handla om att hitta sig själv. Det är delvis inspirerat av min favvo Elsas blogginlägg om människor som backpackar i Asien, men man kan väl säga att jag går apeshit på hela fenomenet "hitta sig själv" och särskilt "hitta sig själv i Asien".

Med risk för att trampa nån av mina läsare på tårna nu, men är det en personlighetsstereotyp som jag verkligen avskyr så är det personen som är Andlig med stort A. Okej, jag avskyr givetvis inte folk som tror på Gud eller gudomligheter, det får man göra, och jag avskyr givetvis inte folk som sitter på en yogamatta och lyssnar på kassettband med guidad meditation. Whatever floats your boat - om det gör dig lugn och tillfreds med dig själv och världen så är det awesome. Det funkar inte för mig, jag är för obstinat lagd och blir rastlös av att föreställa mig att jag är ett träd med långa rötter nere i jorden som inte ens stormen Gudrun kan rucka på. Men om det funkar för dig, så awesome.

Nej, med Andlig med stort A så menar jag typ folk som tycker att de är lite mer upplysta, lite mer i kontakt med sig själva för att de sitter på sin jävla yogamatta och andas i en fyrkant. Och som åker till Asien och backpackar, tittar på fattiga barn och lever asketiskt i tre månader för att sedan komma hem och påstå att de har funnit sig själva.

Som att ens "själv" ligger och lurar på en i en mörk gränd i typ Calcutta och bara väntar på att bli funnen. Eh.

Alltså, för det första så köper jag inte konceptet "hitta sig själv". Jag tror att vi är processer, ett ständigt flöde av form och omformning. Du kan inte stiga ner i samma flod två gånger, precis som att du inte riktigt är samma person som du var igår. Du är i ständig förändring och när du slutar ta vara på den möjligheten så stagnerar du. Och jag vill inte stagnera som en twenty something-backpacker i Asien, det verkar astrist.

För det andra så tror jag att den inre resan är relativt oberoende av den yttre. Visst, resor kan tillföra nya tankar och nya insikter. Jag insåg exempelvis i London att jag är typen som avskyr att bo på vandrarhem och att jag inte nog kan understryka hur viktigt det är för mig att få duscha i varmvatten. Men det var också i en etta i Uppsala som jag insåg att det var människor jag ville jobba med, inte läroplaner. Det var i Uppsala som jag lärde mig att tänka i flera dimensioner, att försöka sätta saker i större perspektiv, som jag fick ord för att förklara det jag tidigare sett i mellanmänskliga interaktioner, som jag lärde mig att tänka. 

Och det var i landstingets lokaler på Kungsgatan i Uppsala som jag insåg att jag måste leva mitt liv för mig själv och inte för någon annan - och att en snubbe som ständigt, uttalat eller outtalat, talar om för en att man är värdelös är en snubbe som man klarar sig jävligt bra utan.

Med andra ord - lära känna sig själv (snarare än att hitta sig själv) är någonting jag menar att man kan göra precis var fan som helst, och om man tror att universallösningen på sin identitetskris är att åka till Asien och backpacka så är man förmodligen inte djupare än plaskpoolen på badhuset. Just saying.

Så, det var mina ytliga funderingar för dagen. Nu ska jag ta en dusch, sen kanske de där utlovade bilderna på mitt fa-ha-ntiska retrokök kommer. Sen ska jag på arbetsintervju i eftermiddag, så håll era tummar!