Jag älskar inte mina extrakilon och mina bristningar. Jag kan bli en smula nedslagen när jag ser mig själv i spegeln och inser att jag ser ut som en rosarandig zebra över arslet. Det är inte en syn som är lätt att älska när de enda rumpor man ser ut som persikor minus ludenheten (så eh, typ en nektarin?).
(Extremt solbrända rumpor i så fall, men ja)
Jag är helt enkelt inte särskilt nöjd med hur jag ser ut, men mer än jag vill se mig själv i spegeln och tänka "jävlar vad snygg jag är" så vill jag se mig själv i spegeln och bara tänka "jaha, där är jag". Utan några värderande tankar åt något håll.
För det är inte själva nedvärderandet av den egna kroppen som är utseendefixeringen, det är fixeringen vid utseendet oavsett om man gillar det man ser eller inte. Att kroppen och utseendet hela tiden tar plats i ens medvetande.
Det vill jag komma ifrån, och dit kommer jag inte genom att älska mina zebraskinkor. Tyvärr.
Bristningar bleknar och blir nästan osynliga tillslut! Nu var det rätt länge sedan jag ökade snabbt i vikt så jag har nästan bara bleknade och de är rätt fina, berättar en historia om kroppen typ. Att den har förändrats över tid, upp och ned, och så.
SvaraRaderaJag ser inget fel med att titta mig i spegeln och tänka "DAMN hot mama!" ibland. Så länge det inte blir till en tvångstanke att hela tiden försöka uppnå perfektion och snygghet. Jag tycker man ska älska sin kropp, inte för hur den ser ut, men för att det är ens kropp, den massa som ska ta en runt i livet. Det är fan värt att älska något som gör det möjligt för en att uppleva världen!
SvaraRaderaDet tycker för all del inte jag heller! Det händer att jag ser mig själv i spegeln och tycker att jag är förjävla snygg. Däremot så känns det som att det ofta blir svart eller vitt - antingen så måste man hata sin kropp och önska att allting var annorlunda, eller så måste man älska varenda liten kvadratcentimeter. Jag befinner mig liksom nånstans i mitten - jag gillar vissa grejer, jag hatar andra men mest skulle jag bara vilja att min kropp var ett instrument för att leva mitt liv, inte något som måste tuktas och kontrolleras på olika sätt för att behaga.
RaderaJag blev så inspirerad att jag skrev ett inlägg utifrån ditt inlägg! Jag tycker det handlar om acceptans, snarare än att älska eller hata!
SvaraRaderahttp://hannamariefiddeli.blogg.se/2012/march/det-handlar-inte-om-villkorslos-karlek-det-h.html
Jag håller med. Huruvida jag gillar mitt utseende varierar en del, men nu för tiden tänker jag mycket mindre på det än jag gjorde för några år sedan. Klart det vore fint att undantagslöst älska sitt utseende, men jag känner ändå att det inte är så jävla viktigt för mig.
SvaraRaderaPrecis!
Radera