onsdag 21 mars 2012

Kropp


Största delen av mitt liv har jag varit väldigt smal. Till en början naturligt smal, och när jag sedan kom in i puberteten ätstört smal.  

Under sista året i mellanstadiet gick mina föräldrars företag i konkurs. Det var struligt hemma och i skolan var jag mobbad. Anledningarna varierade - jag var för smal, för tjock, för smart, för korkad, för fräknig, för rödhårig, för ful, för sent född på året (!) - förmodligen för mycket jag. Lärarna såg och visste, men sket fullständigt i det eller skyllde i värsta fall på mig. Att jag provocerade, genom att bara finnas till.

Jag hade noll kontroll i mitt liv. Jag var övertygad, på barns vis, om att jag var en bidragande orsak till mina föräldrars ekonomiska situation. Och jag var övertygad, eftersom hela min omgivning ständigt på ett eller annat sätt upplyste mig om det, att jag var värdelös. Att världen vore bättre om jag inte fanns till.

Så jag gjorde helt enkelt mitt bästa för att inte finnas till. Det var det lilla utrymme jag hade någon som helst kontroll över.

En kompis till mig berättade i höstas om en undersökning som hon hade läst som visade på att barn och tonåringar som vill ta livet av sig ofta har en slags föreställning om att de inte hör ihop med sin kropp. De fantiserar ofta om att exempelvis på något sätt finnas med efter döden - att se sin egen begravning, se hur andra sörjer dem. Att skada sin kropp eller till och med avsluta sitt liv känns därför inte obehagligt eller farligt, eftersom man inte upplever det som en skada på sig själv utan bara på den kropp man råkar befinna sig i.

Jag vet inte om det är sant och jag vet inte hur man hittar den undersökningen eller vem som har gjort den, men jag känner igen mig själv som barn väldigt mycket i den beskrivningen. Jag hade tidigt fantasier om hur min kropp dog, att jag försvann - men att min själ på något sätt var intakt.

Jag tänkte att döden skulle vara den ultimata friheten, att intigheten skulle ge mig ro. Att det skulle sluta göra så ont i mig hela jävla tiden.

Nu hade jag aldrig riktigt the guts att ta mitt liv, tack och lov. Idag är jag tjugofyra år, friskförklarad av psykiatrin och mår väldigt bra. Jag har en universitetsexamen inom ett område som jag verkligen brinner för, jag har ett helt gäng med kloka och fina vänner, jag har en sambo som senast i förrgår fick mig att skratta så att jag grät och fick kramp i magen och jag har en god relation till min familj.

Vad jag inte har en god relation till än är min kropp - kanske för att jag fortfarande inte riktigt känner mig som ett med den. 

När jag flyttade hemifrån så slutade jag svälta mig själv och började istället äta för att döva ångest. Jag tänkte att det faktum att jag faktiskt åt innebar att jag inte längre hade ätstörningar, men funderade inte över det faktum att jag nästan aldrig kände hungerskänslor eller mättnadskänslor om de inte var i sin extremer - så hungrig att jag nästan svimmade eller så mätt att jag bara ville spy. Så länge som jag höll mig inom spannet för normalvikt så reflekterade jag inte så mycket över det - jag hade ganska länge en ganska bra ämnesomsättning, och om jag tränade så kändes det okej att "synda". Ibland fick jag för mig att jag skulle äta nyttigt, förbjöd mig själv att äta socker och fett, men föll tillbaka i gamla hjulspår vid tentaperioder med sena nätter.

Men till slut så tog det ut sin rätt, och jag började lägga på mig. Delvis av trevliga orsaker som att jag träffade och flyttade ihop med min kille, vilket innebar myskvällar i soffan, och delvis på grund av att ämnesomsättningen började försämras. Nu är jag lite överviktig, enligt det ganska kassa måttet BMI, men framför allt så känner jag att rygg, axlar och mage har tagit stryk av min livsstil. 

Min första känsla när jag ställde mig på vågen och insåg att jag passerat den magiska BMI-gränsen var att jag måste svälta mig själv, att gå på en strikt diet av sallad och luft. Jag kände mig ful och äcklig och tyckte att jag kanske till och med förtjänade självplågeriet i att ständigt vara hungrig.

Min andra känsla var en enorm trötthet. Jag varken orkade eller ville vara på krigsstigen mot min kropp. Jag var så jävla trött på hur mycket utrymme min kropp och andras kroppar och de ouppnåeliga kropparna tog i mitt huvud. Jag var så jävla trött på hela skiten. 

Jag bestämde mig för att jag inte skulle göra någonting åt saken förrän jag gjorde det av rätt anledning. Inte förrän den dagen då det var viktigare för mig att vara hälsosam och må bra än att vara smal så skulle jag sätta igång med något projekt. Jag tränade ibland, åt nyttigt ibland men gjorde ingen samlad insats förrän då.

Och nu har jag börjat förlika mig med min kropp. Jag har börjat känna efter när jag är hungrig och försöker ge kroppen mat som jag vet att den mår bra av. Jag har börjat träna lite mer regelbundet för det vet jag att mina axlar och min rygg gillar. Jag har inte förbjudit mig själv att äta någonting - är jag hemskt sugen på läsk eller glass eller pizza så äter jag det, och vägrar låta mig själv ha skuldkänslor för det. 

Jag känner mig fortfarande tudelad, som att min själ inte riktigt hör ihop med min kropp. Jag tror att det beror på många saker, delvis händelser under min uppväxt men också det faktum att vi hela tiden matas med själlösa kroppar som är menade att vara helt ouppnåeliga i syftet att få oss att konsumera. 

Men jag försöker åtminstone vara snäll mot kroppen. Jag hoppas att det en vacker dag ska kännas helt självklart och okomplicerat att vara det, men just nu är jag nöjd med att bara vara på väg i den riktningen.

10 kommentarer:

  1. Du är vettig. Jag hamnar ofta i fällan att jag "straffar" mig själv och min kropp bara för att jag har gjort något "förbjudet". Det går i perioder det där. Jag har ingen hälsosam syn på min kropp.

    Jag är inte överviktig, men har varit, inte kraftigt, men så där i gränslandet. Några kilo för mycket.

    Det viktigaste tror jag absolut är att vara snäll mot sin kropp och att någon gång förhoppningsvis lära sig att älska den. För man blir ju aldrig nöjd. När jag var 16 och vägde typ 10kg mindre än vad jag gör nu jämförde jag mig med de som var smalare och ansåg mig vara tjcok. Idag jämför jag mig med mitt 16-åriga jag och vill tillbaka till den kroppen. Jag försöker att uppskatta det jag har idag... Och tränar för att känna mig starkare. Droppen kom någon gång när jag fick djävulsk träningsvärk av att springa i tvättstugan en eftermiddag. Då kände jag att det var dags att ta tag i muskelbyggandet av den arma kroppen.

    Men som sagt, jag övar ständigt på att vara snällare mot min kropp och mig själv. Mindre straff men också inte fullt så många belöningar i form av choklad bara för att jag har varit duktig och städat, eller nåt annat. Hahaha.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hanna: Tack, det värmer!

      Jag tror det är lite där kärnan ligger - att man gör mat till någonting annat än mat. Att man blandar in skuld och skam och belöningar i begreppet. När jag förbjuder mig själv saker så blir jag helt fixerad vid dem, och känner mig så otroligt misslyckad när jag ger vika för det inre trycket att jag liksom lägger av totalt. Om jag får äta vad jag vill, när jag vill men alltid kollar av att kroppen faktiskt är hungrig så tror jag att jag blir mindre upptagen av det.

      Radera
  2. Du är fin Hanna! Du ser naturlig ut, former ska man ha!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Fast smal är ju också en form, tycker inte vi ska diskriminera åt endera håll! ;)

      Radera
  3. Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Vilken plåga det är, att vara så sjukt självkritisk och kroppsmedveten. Jag har insett först på senare tid hur mycket tid och oro och energi det annekterat. Och jag har jättesvårt att släppa det. Jag har kanske aldrig varit regelrätt ätstörd, men jag har haft ett jävligt komplicerat förhållande till mat och kropp sedan slutet av högstadiet. Jag är också så trött på det. Så himla trött. Och jag har avskytt min kropp även när den vägt 10 kg mindre än vad den gör idag. Det är sånt slöseri på livet, att hålla på såhär. Men jag har inte kommit på hur man låter bli.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet, det gör mig så himla deppig när jag tänker på hur mycket tid och tankar jag har lagt ner på att hata min kropp för att den inte ser ut som modellers kroppar gör, och hur många gånger jag har haft för mycket ångest över vad jag äter för att kunna njuta av mat. Jag hoppas att jag blir kvitt det tills jag själv får barn, för det är verkligen inget förhållningssätt som jag vill föra vidare till nästa generation.

      Radera
    2. Hej Hanna! Gud så bra du skriver. Du skriver som jag känner. Min mamma kände ånger för att hon åt en "värsting-glass", typ Magnum eller nåt. Hon sa "Varför var jag tvungen att ta just den glassen!" Ett par veckor senare var hon död. Livet tog slut helt enkelt. (Inte för att hon åt en Magnum, alltså.) Men med detta vill jag ha sagt att det är fan sjukt hur man håller på och ältar sin kropp. Om man gör det hela livet, och aldrig kommer överens med den. Ja, då kommer man råka ut för samma sak som hände min mamma: Att aldrig få känna vänskap mellan kropp och själ/sinne. Inte ens då du strax inte finns längre. Det är fan tragiskt.

      Radera
    3. Tack! Det är det som jag är rädd för - att jag aldrig ska komma till den punkten då jag slutar älta och bara är i mig själv. Och att jag ska föra över samma ätstörda beteende till mina framtida barn, det vore fruktansvärt.

      Radera
  4. Tack för en mycket fin och utelämnande text. Kändes precis rätt att läsa för en person som jag som nyligen har fött barn och är hemskans obekväm med de permanenta förändringar de thar gjort på min kropp. Jag kan också få för mig att jag ska leva på sallad och luft för att jag ska bli så där gudomligt smal som jag blev i gymnasiet. Och vips ska allt bli så bra så bra. Att min kropp egentligen är kickassgrym som faktiskt har skapat, fött och ammat en helt ny människa och att hängmage, hängbröst och bristningar egentligen inte är något annat än ett bevis för att min kropp är kickassgrym så går ja gomkring och straffar mig själv genom att må dåligt över det! Som om det fanns något att må dåligt över! Men så kommer jag på bättre tankar. Och bestämmer mig för att inte bli e3n sån person som spenderar sitt liv med att tänka "bara jag går ner lite i vikt, bara jag gör så och så" så ska allt bli så bra, för att sedan upptäcka att livet gått mig bi och jag inte unnat mig själv att uppskatta mig själv och den jag är medan jag levde. Förstår du hur jag tänker? Jag blev glad av din text. Du är vettig du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar! Jag tror att jag förstår, det är som att man glömmer bort kroppens alla fantastiska funktioner och bara fokuserar på hur den ser ut, när det egentligen är helt otroligt att vi hela tiden tänker och andas och känner och lever och kan göra helt otroliga saker med våra kroppar, som typ att bära och föda ett barn. Ändå lägger man så mycket tid och energi på något så futtigt som kroppens utseende, det är sorgligt.

      Radera