Latbloggande

Ja, men jag blir ju alltid så här när jag börjar på ett nytt jobb. Jag är så fokuserad på att klara av arbetsdagarna och sätta mig in i alla rutiner och grejer att jag inte orkar formulera en enda vettigt tanke i skriftlig form, och när jag gör det så är jag alltid sist på bollen och alla andra pratar om nåt annat. Så ni får några andra jävligt ovettiga tankar:

• Varje gång jag åker förbi Fittja på vägen till eller från jobbet så tänker jag "Kuknej". Can't help it.
• Hänga tavlor är fan det svåraste momentet i att inreda, och det ser jävligt deppigt ut utan någonting på väggarna. I övrigt har jag upptäckt två centrala teman i den konst vi har hemma - skräckfilmsbarn och pulserande skogar. Jag gillart, men jag vet inte riktigt vad det säger om oss. Kanske att vi borde köpa några intetsägande mindre intensiva affischer på typ IKEA. Eller tvärtom, köpa oss en stor jävla fantasydrake som dricker blod i smide att ha ovanför soffan.
• Det är så jävla skönt att vara befriad från att marknadsföra mig själv hela jävla tiden. Det är fan det värsta med att vara arbetslös, att hela tiden förställa sig för att passa en potentiell arbetsgivare.
• Om man ska åka på en långweekend med sin loverboy under sensommaren/början av hösten, ska man då åka till Berlin eller Paris? Eller någon helt annanstans? Varför?
• Det skumma i att ha kommit upp i den åldern då det inte längre är ovanligt tidigt att skaffa barn och gifta sig and shit. Vad fan är det frågan om egentligen? Är jag VUXEN nu eller?

Möh, hoppas att jag kommer igång igen snart. Jag hatar att skriva såna här inlägg, det är latbloggande och jag kan ju bättre egentligen. Nåväl.